Elevator stories
Danijela
Pavlica
Her Stockholm sitting room, photographed at the end of the renovation.
Danijela Pavlica har de senaste åren gjort två saker som sällan händer i följd: slutfört ett hem och börjat ett nytt. Hennes Stockholmslägenhet, med sina höga tak och gamla stuckaturdetaljer, krävde år av små beslut för att kännas rätt. Nu bygger hon ett hus ute på Värmdö, där staden övergår i vatten, och delar processen med en publik som följer hennes renoveringar som andra följer en favoritserie.
Lägenhetens vardagsrum, som avbildas här, har två böjda soffor som står vända mot varandra över en sliten mörk matta, med en takrosett som utför sitt diskreta, dekorativa arbete ovanför. Det är den typen av rum som ser ansträngningslöst ut på ett fotografi och sällan är det. Varje yta i rummet, fiskbensparketten, de djupgröna skåpen, den exakta gråa nyansen på klädseln, valdes mer än en gång innan den stannade kvar.
Det är lätt att lägga den typen av omsorg på ett rum som alla kommer att se. Svårare, och mer talande, att lägga det på de rum en gäst passerar igenom i två minuter. Danijelas svar på var hon lagt mest tanke var inte vardagsrummet, eller ens hennes eget sovrum. Det var gästtoaletten.
Palma Kuddfodral Cylinder - Terracotta Marble
Palma Kuddfodral - Juniper Green
The guest bathroom, styled to feel like a good hotel’s.
Om rummet som tog längst tid att få till
”Badrummet, utan tvekan,” säger hon. ”Jag ville att det skulle kännas som det där bra hotellbadrummet man aldrig glömmer. Inte ett spa, bara diskret generöst. Natursten, varm mässing och belysning som inte konkurrerar med spegeln.”
En gästtoalett är en märklig typ av rum att vara besatt av. Ingen bor i det. Men det kan vara rummet som berättar mest för en besökare om hur ett hus sköts: om handdukarna är genomtänkta, om ljuset är vänligt, om någon tänkte på de två minuter en främling tillbringar ensam där inne. Hotell har förstått detta länge. De bästa hotellen gör inte väsen av sig i badrummet. De ser bara till att ingenting känns ogenomtänkt.
Materialen hon nämner har alla en tydlig uppgift. Sten förblir sval och skriker inte efter uppmärksamhet. Mässing förtjänar sin färg istället för att komma med den, vilket är ett annat sätt att säga att det ser bättre ut om tio år än det gör dag ett. Ljus som kommer från sidan, snarare än rakt uppifrån, är skillnaden mellan en spegel du faktiskt använder och en du undviker. Inget av det är komplicerat. Det mesta är bara lätt att hoppa över.
An unposed moment from the shoot, kept in anyway.
Om material hon inte kan motstå
”Allt som åldras väl,” säger hon. ”Rålinne, såpad ek, handdrejat keramik. Jag skulle hellre leva med något som är lite ofullkomligt än något som bara ser bra ut dag ett.”
Linne skrynklar sig och blir mjukare vid tvätt istället för att slitas ut. Såpad ek bleknar och får märken på ett sätt som uppfattas som historia snarare än skada. Handdrejat keramik är aldrig helt symmetriskt, vilket är precis poängen: en tallrik som är lite ojämn ser ut att vara gjord av någon, inte stämplad av en maskin. Inget av detta är dramatiskt. Det är bara ett sätt att välja saker utifrån antagandet att du fortfarande vill titta på dem om tio år, inte nästa vår.
Det finns ett fotografi från fotograferingen som nästan inte kom med: två vänner mitt i ett samtal i en dörröppning, med kaffekoppar fortfarande i handen, den typen av ögonblick som uppstår innan någon minns att det finns en kamera i rummet. Det säger i slutändan mer om hur hon faktiskt lever än något färdigt rum skulle kunna göra. Ett hus fotograferas när det är tomt och tyst. Det levs i när det ser ut precis så här.
I’d rather live with something a little imperfect than something that only looks good on day one.
